Wolfiiies

Första dagen i skolan var en katastrof. Jag hade mensvärk + urinvägsinfektion. Så allting vändes upp och ner men jag försökte göra det bästa av situationen, att bara vara. Hade möta med min kontaktperson och med Annika från rödavillan.  Jag satt där i fotlöjen fylld med smärta från alla olika håll. Hade svårt att lyssna men det jag kommer ihåg var att jag skulle träffa en lärare på IV och skulle prata om hur viska göra med min svenska. Jag ska leta fram massa papper som jag ska visa till skolan så dom vet vad jag har kvar att göra. Om jag måste göra om allt så faller jag ihop. Göra om allt jag gjort i bild, göra om allt jag gjort i svenska? Om dom säger så vet jag inte hur dom tänker. Jag kämpade för fan för att saker gjorda i skolan. Jag gjorde aldrig mitt bästa för det fanns ingen ork. Men jag tänker inte göra om något. Blir trött av att bara tänka på skolan och livets alla ansvar. Jag orkar inte och det finns inte så mycket vilja kvar till skolan. Ansvar kommer jag aldrig att kunna ta, kan inte ens tvätta mina kläder, tvätta mig, hålla rummet rent, hjälpa till hemma. Såna enkla saker är så svåra för mig. Det värsta av allt är att jag inte ens har någon ork till att gå ut med Nellie. Min lilla ängla hund.Men det är inte bara orken som hindrar mig nu, det är isen, den livsfarliga isen. Jag vill inte ens gå på den, vill knappt se den.

Jag kom på att det är mitt fel att min familj ligger denna situation. Om jag aldrig hade mått dåligt då skulle jag kunna ta mer ansvar och det skulle underlätta för pappa. Det skulle bli mer kontroll i huset. Då skulle vi slippa dra in hela bup, läkare, behandlare, familje team, familjenshus, SOC. Om jag hade mått bätrre skulle jag kanske aldrig släppt taget på många av dom runt mig.

Jag hoppas att jag får ett jobb inom pappas företag. Vill börja skriva hans rapporter så underlättar det kanske lite för han. Ska bara utbilda mig, men jag vet inte vart jag ska börja.
Jag älskar min pappa. Han är min pappa, jag kommer från han. Min mamma är död och jag har inga "riktiga syskon", bara två halv. Men jag har min pappa. Han är underbar. Jag önska jag kunde visa mer. Jag önska att jag kunde gett han en underbar ungdom med mig. Men mitt psyke förstörde allt. Jag är stolt över min pappa.